Det går inte att undvika, man måste se ut. Det är naturligt.

Jag tror inte på själavandring. Men jag vet att det fanns en samisk man i början av 1900-talet som var konstigt lik mig själv.
Utseenden är märkligt:
Ibland köper jag en lott i affären. Av någon som jag kände igen redan första gången jag såg henne.
Hon liknar min mormor som jag föreställer mig henne i samma ålder.
Tror jag på själavandring i alla fall? Nej. Det kanske handlar om något annat.

Som bildkonstnär sysslar man ju med det synliga. Man vill nyansera de syner man möter. Genom att efterapa, härma, avbilda. Likna och omformulera. Men det blir förstås lögnaktigt. Det är ju bilder. Inte den riktiga verkligheten. Vad nu det är. Natur? Och bilder...
Ibland talar naturen genom en själv. En själv blir då liksom fånig inför naturens kraft. Naturen får en att tappa andan.
Eller känna igen någon man aldrig sett. Eller likna nån som man inte känner. Likna till utseendet.
Eller något annat.

Tur att man inte är lagd för grubbel.

I naturen finns också annat. T.ex. stup. När jag gick på dagis brukade vi rita hiskliga bilder av skelett, jultomtar och monstruösa fiskar på havets botten. Då visste vi inte att vi arbetade i den romantiska traditionen och var inne på det sublima. Nu när jag vet det får jag ibland lust att göra naturromantiska bilder av t.ex. stup. Eller groteska bergsformationer av ofantlig storlek. Jag tror att vi behöver det. Eller i alla fall jag. Och jag är ju- (som Pollock påstås ha sagt om sig själv*) -natur. Och naturen har alltid rätt.
Men den gamla naturromantiken blir lätt ganska inkrökt. Då kan man ta en rask promenad i naturen. Så får man luft.

Ett jättehögt stup ö

*Idag skulle nog Pollock sagt nåt annat, som tex jag är en kulturprodukt. Eller det kanske var igår?